Sagan om Mannen och Björnen
För länge länge sedan i ett land utan namn, där bergen mötte skogen och floden aldrig riktigt frös helt, levde ett folk som delade marken med björnen. De högg inte ner de träd björnen sov under. De jagade aldrig i de dalar björnen vandrade. Och när de möttes på stigen — bugade människan, och björnen bugade tillbaka. De respekterade björnen. De såg den som sin like: en varelse med känslor precis som vi människor, en varelse som älskade, som tänkte och som visste saker inte ens människan visste. En varelse som kunde vandra fritt bland olika världar.
Bland dem fanns en man som kände en oro han inte kunde sätta ord på. Han märkte att hans folk, generation för generation, talade mindre med floden, lyssnade mindre på vinden, glömde mer och mer av det språk naturen en gång talat till dem alla. Han var inte den mest kunniga i byn, inte den starkaste, inte den andra vände sig till för råd. Men han var den som märkte tystnaden — och den som bestämde sig för att göra något åt den.
Så en höstmorgon, utan att säga farväl, gick han mot berget där björnarna gick i ide varje höst och kom ut varje vår, för att söka lärdom av björnen.
Öppningen var kolsvart och mannen kände en kall och fuktig luft från grottan. Han gick och gick tills han inte längre visste hur långt han gått, och där, i det djupaste mörkret, väntade björnen.
"Jag har väntat på er ankomst," sa björnen.
Snälla björn, sa mannen, hjälp mig att vägleda människorna på rätt spår igen — vi har tappat kontakten med oss själva och med naturen.
"Ställ mig dina frågor så skall jag vägleda dig genom svaren" sa björnen.
Mannen funderade en stund och sa sedan,
Hur ska människan få kontakt med sig själv igen?
Björnen svarade med skrattet. Björnen skrattade högt utan anledning och mannen tittade på björnen men kunde inte hjälpa att börja skratta lite han också, ur skrattet kommer mycket gott sa björnen, lär du dig att skratta kommer andra följa dig och detta balanserar både kropp och själ.
Hur ska människan få kontakt med naturen igen då?
Björnen svarade med kakao. Björnen tog fram en skål med en mörk varm dryck, från en böna ingen i mannens by någonsin sett. "Detta är inte mat," sa björnen. "Det är en växtande, gammal och vis, som vill tala med dig om du bjuder in den rätt. Den öppnar hjärtat och låter dig ta kontakt med naturen igen."
Finns det flera andar att få kontakt med?
Björnen svarade ja med trumman. Björnen gjorde en trumma till mannen — av djurskinn och trä, en symbios mellan växtriket och djurlivet. "Se inte det här som ett instrument du spelar," sa björnen. "Det är en vagn du åker med. Den kan ta dig både upp och ner till de andra världarna, till andarna som väntar där, om du följer takten."
Behöver inte människan grunda sig om vi ska göra allt detta?
Björnen svarade jodå och det gör ni med andan. Björnen lade sin tass mot mannens bröst och lät honom andas i takt med den, tills mannens egen andning slutade vara hans och blev en enda rörelse med björnens. "Innan du kan gå någonstans," sa björnen, "måste du lära dig att lämna det du håller fast vid. Andningen är dörren, andas in och ut, djupt och länge för att få kontakt med dig själv igen."
Det blir mycket aktivitet för människan, vad ska dom som bara vill slappna av göra då?
Lyssna på gongen sa björnen. Björnen slog på en stor gong som hängde i grottan. Ljudet byggdes upp, sveptes runt och sköljdes bort tills mannen inte längre kunde känna skillnaden på var hans kropp började eller slutade. "Ibland," sa björnen, "behöver man inte göra någonstans alls. Ibland behöver man bara lösas upp, så att man kan sättas ihop igen på rätt sätt."
Dessa lärdomar övade mannen på under hela vintern i grottan med björnen som guide, och när våren kom vandrade mannen ut ur berget, precis som björnarna alltid gjort. Han samlade sitt folk, en efter en, och visade dem det björnen lärt honom: hur man andas för att öppna dörren, hur man åker med trumman upp och ner till andarna, hur man bjuder in växtens ande med kakao, hur man låter ljudet lösa upp det som suttit fast för länge, och hur man skrattar utan anledning. Han visade dem för att alla hade glömt att de kunde göra det själva — och någon behövde vara den första att åter minnas.
Modet att gå in i mörkret när något kallar dig dit, och förtroendet att det som väntar på andra sidan är en lärare — det kallade byn björnens väg, men vi kallar det Atvara.